Brandberedskap redan under 1600-talet

 

Dalarö har lång tradition inom brandväsendet. Redan under 1600-talets mitt fanns något som kallades brandvakt. Vakten hade till uppgift att gå runt i samhället och se till att ingen eld hade kommit lös. De tider på året då ständig vakt nattetid inte hölls av lots- och tullpersonal anställdes särskild brandvakt som tjänstgjorde nattetid. Ordningsnämnden bestämde över vakttider och ordning.

 

Första gången då man vet att det har tecknats brandförsäkringshandlingar för en byggnad på Dalarö är den 12:e juni 1869. Allmänna Brandförsäkringsverket lät värdera Gården np 14 i Wägroten på Stora Dalarö (nuvarande Dalarö 2:3) för 7 000 Riksdaler Riksmynt. På grund av den stora eldfaran i grannskapet nedsattes dock försäkringsvärdet och premien till halva beloppet.

 

Storbranden 1890

 

På morgonen den 30 september börjar det brinna i köket på Stora Hotellet vid Hotellbryggan. Andra källor hävdar att det började i köket i en närbelägen grosshandlarvilla. Tjugosju hus blev lågornas rov i den kraftiga sydvästvinden innan Svea och Fenix, två av brandförsäkringsbolagen rekvirerade ångbogserbåtar, kom till undsättning från Stockholm. Dessa hade om aftonen vid halvsextiden anlänt och med sina fem vattenkanoner begjutit hela udden med sjövatten. Därmed fick man stopp på branden. Klockstapeln blev svedd men räddades av byborna. Lotsvaktstugan brann ner, men tullvaktstugan räddades.

 

Hotellet med restaurang återuppfördes på sin gamla plats, vilken är dagens asfaltsplan vid Hotellbryggan. På tomterna där de flesta av de nedbrunna småhusen hade legat uppfördes mellan 1904 och 1906 en privatbostad som sedermera blev det nuvarande Strand Hotell. Stora Hotellet däremot revs 1965 och fick ge plats åt färjeläge och vändplan för bussar och bilar.

 

Municipalsamhället Dalarö

 

1862 blev Dalarö med omnejd en egen kommun i samband med den stora kommunreformen. 1890 bildades municipalsamhället Dalarö av de centrala tätortsdelarna. Municipalsamhället fick sköta de angelägenheter som angavs i de stadsbestämmelser som skulle gälla just samhällen ifråga. Municipalstyrelsen hade bl.a. till uppgift att organisera brandsyn och se till att ortens kakelugnar och spisar fungerade tillfredsställande. Dessutom hade de uppgiften att tillsätta brandvakten och organisera ett brandförsvar. Därtill utsåg styrelsen personer som vintertid skulle hålla brandvakar öppna.

 

   Ordningsnämnden lydde från och med år 1890 under Municipalnämnden, som beslöt att brandvakten skulle tjänstgöra från 10.30 em. till 04.30 fm., enligt ett protokoll från den 26 januari 1900. Ersättningen för detta nattarbete bestämdes till 1:50 per natt.

 

    1897 köpte Municipalnämnden in ett väktarur, vars nycklar placerades ut på fem högt belägna punkter i byn. Dessa var Lotsberget, Jungfruberget, Torget, Baldersvägen 49 och Dalarö udd. Med en vridning på nyckeln gjordes ett litet hål i en remsa som var graderad i tidsenheter och sakta rullade fram inuti klockan. De små hålen som nycklarna åstadkom hade olika tvärpositioner på remsan beroende på vilken nyckel som användes. Därmed kunde man kontrollera att väktaren besökt alla de platser som han var ålagd. Väktaruret och en del väktarprotokoll med remsor finns fortfarande i förvar.

 

Ny brandordning

 

Eftersom brandfaran alltid var överhängande i dåtidens samhällen, inte minst med den ödesdigra hotellbranden i färskt minne, beslöt Municipalnämnden  om en ny brandordning för Municipalsamhället. Den nya brandordningen fastställdes den 14 maj 1895 av dåtidens länsstyrelse kallad Landskansliet, och undertecknades av Konungens Befallningshafvande O.R. Themptander. I ordningen står bland annat att läsa:

 

"Uti brandkåren, som är grundad på medborgerlig pligt, är hvar och en af områdets välfrejdade och arbetsföra manliga invånare från 18 till 60 års ålder skyldig att tjenstgöra; och böra af områdets öfriga invånare alla, som dertill äro oförhindrade, såväl män som qvinnor, vid eldsvåda biträda med vattenlangning, der det är behöfligt."

 

 

I denna brandordning fastställdes också att ”ägaren till varje bebyggd tomt skulle hålla en ständigt vattenfylld pytsspruta lätt tillgänglig och i gott stånd, en brandhake, en stark stege som räcker till taket samt tvenne vattenhinkar.”

 

Allt skulle vara uppmärkt med ägarens namn eller gårdens nummer.

  

1895 års brandkår  

 

1895 bestod den på tjänsteplikt grundade brandkåren i Dalarö av en brandchef, en vice brandchef, dess adjutant samt standarförare. Han fick bära befälstecknet som var en långsmal fana fyrdelad i rött och vitt.

Två släckningsavdelningar om fyra man. Dessa bar rött standar med respektive beteckningar S.I och S.II i vitt.

En bärnings- och rivningsavdelning bestående av förman, ordningsman och nödigt arbetsmanskap. Dessa bar ett grönt standar med vitt B.

Vakt- och reservavdelningen med förman, ordningsman och alla som ej till annan avdelning blivit indelade. Standaret var gult med ett blått R. (saknas på bild)

 

Vattenhämtningsavdelning om förman och tre ordningsmän att organisera vattenhämtningen. Deras standar var blått med ett gult W. Varje avdelning hade ett eget standar, utmärkelsetecken, som bars vid bränder och övningar så att släckningsledaren snabbt kunde urskilja de olika grupperna, samt gav de tjänstgörande ett tjänstemannaskydd. Dessa flaggor finns fortfarande i förvar.

 

 

Övningar skulle hållas minst en gång årligen. Kallelse till dessa övningar sattes upp på kommunens anslagstavlor samt upplästes från predikstolen i kyrkan de två söndagarna närmast före övningen. Det kunde ibland bli allvarliga stämningar i ordningsnämnden som i ett möte den 15 februari 1921 då det föredrogs en lista över personer som inte infunnit sig till en brandövning. Eftersom dessa inte kunde ange giltiga skäl till att de uteblivit, beslöts att ingiva anmälan till allmän åklagare.

 

"En hvar, som eldsvåda eller tecken dertill varsnar, bör genast derom underrätta invånarna i det hotade huset och grannskapet samt ombestyra, att klämtning med enkelslag i klockstapeln begynner och att brandchefen underrättas, äfvensom att genom rop 'ELDEN ÄR LÖS' och klappning på dörrar och fönster göra faran kunnig för områdets öfriga invånare."

Stadsplan

 

Efter den stora branden förstod municipalstyrelsen också att någon typ av bebyggelsereglering behövdes för att en sådan katastrof inte skulle inträffa igen. Man beslutade om att upprätta en Stadsplan över municipalsamhället där det bland annat angavs att ett minsta avstånd mellan hus och tomtgräns skulle regleras, så att elden skulle få svårare att sprida sig. Man beslutade också om att anlägga brandgator ner till sjön på jämna avstånd runt hela Dalarö. Dessa kan man än idag se längs Baldersvägen. Därmed skulle, dåtidens langarkedjor få enklare tillgång till vatten. Den första stadsplanen för Dalarö fastställdes den 29 mars 1899.

 

Inköp av den första motorsprutan

 

Vid ett möte med municipalstämman den 30 oktober 1899 begärde Ordningsnämnden att stämman skulle besluta om avbetalning på 1050 kronor för inköp av en ångspruta till en totalkostnad av 5600 kronor. Eftersom samhället inte fick någon nedsättning i brandförsäkringspremien beslöt man att uppskjuta frågan till nästa sammanträde. Men nästa möte var av samma uppfattning och beslöt att frågan skulle uppskjutas på nytt. Ordningsnämnden fick istället i uppdrag att tillsammans med brandchef Axel Elg utreda frågan och komma med förslag till frågans lösning. Axel Elg avflyttade dock från orten och den 14 januari 1901 utsågs handlare C.F. Blomqist till ny brandchef. Han föreslog ånyo, enligt stämmoprotokoll den 31 oktober samma år, att en ångspruta skulle inköpas. Förslaget hade samma otur som tidigare och blev avslaget. Stämman ansåg att handpumparna fick räcka. Ett visst tillmötesgående fick dock den nya brandchefen i och med att hans arvode höjdes med 100 kronor.

 

1921 införskaffades det till slut en motorspruta. Det var en med parhästar förspänd fyrhjulig vagn med en fast motorpump på cirka 500 minutliter. Pumpen drevs av en 10 hästkrafters Pentamotor (M1O) med snarkventiler. Vagnen var dessutom försedd med kuskbock, längsgående sidobänkar, stor slangrulle bak och larmklocka. 1922 avsattes hela 2 000 kronor för byggande av väg och brandbrygga av sten för den införskaffade sprutan. Detta tog så hårt på ekonomin att man år 1924 bara hade råd att utföra brandsyn, för att hålla kostnaderna för brandväsendet nere. Vid denna tid var den vanliga årliga utgiften för brandväsendet 350 kronor.

 

Vid sekelskiftet fanns en kombinerad likvagnsbod och spruthus på Wasaplan. I spruthusdelen fanns förråd av hinkar, verktyg, redskap, slangar, och en handdriven spruta. Den nyinköpta sprutvagnen anspändes med ”de vid larm närmast förfintliga hästarna”.

 

"Hvar och en af områdets invånare, som har till körning använd häst, är skyldig att dermed vid eldsvåda framköra vatten och medhjelpa vid bergande effekters undanskaffande, samt att dervid rätta sig efter brandchefens föreskrifter".

 

Det kanske inte var så svårt att rekrytera hästar till detta med tanke på vad Brandordningen också stadgar:

 

”Till den vattenkörare, som vid eldsvåda till brandstället först framkommer med vatten, eger Ordningsnämnden på brandchefens förslag utdela en belöning af fem kronor och till den dernäst två kronor".

 

I början av 30-talet skänkte Generalkonsul Åkerlund på Lyngsåsa två motordrivna brandsprutor som kunde bäras av endast två man och transporteras av de allt vanligare automobilerna. Det blev omedelbart mycket lättare att komma ner med spruta till sjön, även på svåra ställen dit den hästdragna sprutvagnen aldrig kunde ta sig. 1949 hade Dalarö brandkår två Albinsprutor på vardera 800 minutliter samt två Tryggsprutor på vardera 400 minutliter.

 

1943 lades det ner avloppsrör i Idunstigen. Då bar det sig inte bättre än att en sprängsalva orsakade ett stenregn varvid likvagnsboden och spruthuset blev så illa åtgånget att det måste senare rivas. Brandredskapen flyttades då till källaren under skolan, där vissa frostkänsliga släckutrustningar även tidigare förvarats vintertid, då det ansågs för dyrt att hålla spruthuset uppvärmt. År 1945 inköptes en tomt vid Sveavägen för 3 000 kronor att användas till byggande av en brandstation. Den stod klar 1947 till en kostnad av 24 000 kronor

 

Borgarbrandkår bildas

 

1932 bildades borgarbrandkåren

 

1943 bestod brandkåren av 15 man.

 

1949 installerades en utomhustyfon för brandlarm på brandstationen.

 

1962 kompletterades brandalarmeringen med en brandsignalsfördelare från Televerket och samtliga brandmän fick larmet inkopplat på sina telefoner, samtidigt som utlarmningen kunde fjärrstyras från polisstationen i Handen.

 

 

 

 

 

Släckbil av märket Ford. Togs i tjänst från 1967 (Foto: Dalarö Brandvärn)

 

Motorfordon genom tiderna

 

1952 inköptes slaktare Karlzons begagnade Volvolastbil av 1937 års modell för 5000 kronor. Den byggdes om till brandbil av Firma Henrikssons Brandredskap i Helsingborg för 17 000 kronor och utrustades med frontpump och utskjutsstege. I hytten fanns plats för fem man. Denna brandbil blev Dalarö trogen ända fram till 1967. Mellan åren 1967-1983 stationerades Handens gamla släckbil, en Ford av 1947 år modell, på Dalarö. Därefter fick Dalaröavdelningen överta Västerhaninges Volvo 196 samt en Volkswagen pickup. 1991 utökades brandstationen med en tillbyggd vagnhall för en "fullvuxen" brandbil och värnet fick överta en modern Scania LB 81 av 1976 års modell. 1992 byttes Volkswagen-pickupen ut mot en terränggående Lapplanderjeep av årsmodell 1964. Terrängfordon var bra för att dra motorsprutan ut till skogsbränder i nejden, och därför övertogs sedan en utrustad Volvo VALP när jeepen byttes ut. Denna såldes 2007 för att ersättas av en modernare, snabbare terränggående bil med bättre säkerhet på vägen. Först en sexcylindrig Chevrolet i väntan på en relativt ny Toyota Hilux D-cab av 2005 års modell som tjänstgör idag.

 

Brandchefer

 

Längden av förra seklets brandchefer ser ut som följande

 

 

 

Axel Elg         

-1901

C.F. Blomqvist

-1915

Fredrik Norberg

-1932

Carl Sandberg

-1943

Bertil Karlzohn

-1955

Nils Svensson

-1965

 

När ett fast brandförsvar anställdes i Handen överflyttades brandchefstjänsten dit. Idag är brandchefens ansvarsområde hela Södertörns Brandförsvarsförbund.

 

Frivilliga brandkåren

 

De första brandförsvaren i Sverige bestod av tjänstepliktiga, alla vuxna män. Under 1800-talet började vissa av dessa tjänstepliktiga att mot viss ersättning bygga upp kårer på olika orter. De skulle även utbilda sig samt hålla ordning på den släckutrustning som samhället hade införskaffat. Dessa kallades frivilliga brandkårer eller borgarbrandkårer och alla övriga tjänstepliktiga för reservbrandstyrka. 1874 kom den första rikstäckande lagen om att varje tätort skulle hålla sig med tillräckligt brandförsvar, det så kallade bygdebrandförsvaret.

 

Sveriges första yrkesbrandkår organiserades i Göteborg år 1872 och i Stockholm tre år senare. 1944 kom en brandlag som föreskrev yrkesbrandkår, eller på mindre orter, som Dalarö, ett brandvärn, bestående av personal som förbundit sig att vid sidan av annan sysselsättning fullgöra brandtjänst och delta i visst antal övningar per år. På Dalarö fanns ännu in på 1950-talet både municipalsamhällets borgarbrandkår och kommunens tjänstepliktiga allmänna brandkår. När municipalsamhället upplöstes övergick borgarbrandkåren under kommunen och den allmänna brandkåren blev bara tjänstepliktiga utan skyldighet att delta i övningar. Nuvarande brandberedskap upprätthålls av en heltidskår, en deltidskår och av frivilliga brandmän. Huvudbrandstationen för Haninge kommun finns i Brandbergen. Men kommunen har ingen egen kår. Alla kommuner på Södertörn samarbetar istället. Den gemensamma kåren bär namnet Södertörns Brandförsvarsförbund och leds från en gemensam räddningscentral i Lindvreten kallad RC-Stockholms Län. RC får larmet från SOS-alarm och ser till att de rätta resurserna kommer ut till platsen. Dalarö Brandvärn är en sådan resurs tillsammans med andra räddningsenheter.

 

Larmet går!

 

Brandvärnet består av en frivillig styrka, som utan att ha någon organiserad beredskap, har lovat bistå om de hör larmet. Utbildning sker med tio övningar per år. Ingen garanti finns att brandmännen är gripbara vid larm. Men under de senaste 30 åren har inget larm ljudit utan att det har kommit tillräckligt många brandmän för en göra en insats. Från första början skedde utlarmningen genom att den som upptäckte elden sprang till klockstapeln och skrek ”-Elden är lös!” När brandstationen byggdes på Sveavägen införskaffades en tryckluftsdriven tyfon monterad på brandstationens tak som hördes vida omkring. Den kopplades bort automatiskt nattetid mellan klockan 22 och 06 för att inte i onödan väcka upp hela Dalarö. Dessutom hade alla brandmän larmet inkopplat på sina telefoner i bostaden. Som komplement till detta kom senare personsökare i fickan som gjorde att de kunde nås av larmet även när de var ute och rörde sig fritt i byn. Som på de flesta andra brandstationer fanns även en larmtelefon utanför stationen. Denna försvann dock efter millennieskiftet.

 

    Utvecklingen har gått fort när det gäller sambandsutrustning. Den gamla tyfonen ljuder inte längre över taken, även om den fortfarande finns kvar. Telefonin har utvecklats enormt och många hushåll har inte fast telefon längre. Säkerheten i mobiltelefonnätet är dock inte alltid den bästa i krissituationer. Ett längre strömavbrott slår ofta ut mobilnätet inom några timmar.

 

2008 har alla brandvärnsmän moderna personsökare som är oberoende av mobilnätet. Istället fungerar de över egna radiofrekvenser och brandmannen får både en larmsignal och ett röstmeddelande som talar om vilken typ av larm det rör sig om och vilken adress. Samma radiofrekvens kan höras i alla fordon som har S70-systemet. Det innebär utryckningsfordon i allmänhet samt andra landbaserade centraler. Framtidens radiosystem RAKEL väntas det fortfarande på, år 2014.

 

Originaltext: Mårten Sterner 1992 ©

 

Omarbetning/komplettering: Andreas Bielsten 2008, 2014 ©

 

Text får användas efter överenskommelse och enbart om källan anges.